Det ständiga trotskistiska etoset
I tisdags var jag på en öppen utvärdering utav Vänsterpartiets förslag till valplattform 2010 på ABF-huset i Stockholm arrangerat av Vänsterpartiet Storstockholms studieutskott. Först ut var Håkan Blomqvist (historiker vid Södertörns högskola och medlem i Socialistiska Partiet).
Även om jag håller med Håkan i delar av hans kritik (brist på internationella perspektiv osv.) så slutar jag aldrig häpnas över det ständiga trotskistiska etoset. Något som kan förkortas ungefär såhär:
- Det politiska innehållet är radikalt och bra
- Men det omnämns inte som vad det faktiskt är, Socialistiskt
- Och därför kommer folk som efterfrågar er politik inte förstå hur radikal och bra dess innehåll är
I denna fetischering av ord verkar orden besitta en makt som ligger både utanför dess form och innehåll. Likt den heliga graal förväntas ord som till exempel Socialism eller Arbetarklass lyfta den politiska berättelsen till ett heligt vapen mot vilket ingen fiende kan försvara sig.
Håkan fortsätter med att förklara att han har scannat (en textsökning) efter orden Kapitalism, Socialism, Arbetarklass och Klassamhälle i valplattformen, och även det mesta av Vänsterpartiets material som finns på deras webbsida, med ett ödesdigert resultat. Endast på två ställe återfinns Klassamhälle. Och ingenstans finns de övriga orden.
Men är detta då inget problem alls? Både ja och nej. Arbetarrörelsen har i nästan hundra år haft totalt tolkningsföreträde angående dessa ords innehåll. När vi har sagt ditt så har alla vetat att det inte betyder någonting annat än just datt. Men i samma stund som vi tappade detta tolkningsföreträde så började också orden tappa sina användningsområden. Ordet Löntagare beskriver idag mycket bättre en specifik grupps materiella förutsättningar än ordet Arbetarklass. Där ordet Löntagare får folk att tänka på en given plats inom produktionen för ordet Arbetarklass tankarna till industriarbetare, blåställ, Aktuell Rapport och starkölslunch.
Även Socialdemokraterna bär idag på detta ok av fetischerade ord. Jämlikhet, rättvisa och frihet är tre värdeord som fortfarande har sådant stort värde för partiet att man trycker upp affischer där orden ensamt får posera i förgrunden. Problemet är givetvis som ovan, att Socialdemokratin tappat tolkningsföreträdet över dessa ords innehåll.
Genom Ali Esbati läser jag Arbetarmakts (förbundet för den ständigt nästkommande internationalen) kommentarer kring Vänsterpartiets förslag till valplattform. Åter igen upprepar sig det trotskistiska etoset:
Om någon på allvar trodde att Vänsterpartiet är ett socialistiskt eller rent av antikapitalistiskt parti så bör man, efter en titt i detta valplattform, ompröva den slutsatsen. I valplattformen pekas inte någonstans den kapitalistiska ordningen ut som ett problem som man vill konfrontera.
[...]
Vi får veta att Sverige ska vara ”mer demokratiskt, mer jämställt, mer rättvist” efter nästa mandatperiod. Utvecklingen ska vändas så att människor får tillbaka tron på framtiden. Och så fortsätter det. Den uttalade kampen för socialismen tycks dock ha förpassats till garderoben.
Men om vi inte lyckas förklara vår politik så spelar det ingen roll hur många gånger vi använder orden Socialism eller Kapitalism i en text. För i slutänden spelar det ingen roll vilka ord vi använder så länge vi lyckas inte fylla dem med våra värderingar och berättelser. Med rätt innehåll läser jag gärna en valplattform full med löntagare, frihet, klimatutmaningar och privatism!
9 kommentarer
Däremot är ordet »löntagare« rena kapitalistiskan och jag blir arg! Sluta använda det.
Givetvis har ni helt rätt i den kritiken. Ordet arbetarklass förmedlar både idén om att det levande arbetet härstammar härifrån och att det handlar om en klassanalys. Löntagare döljer dessa två viktiga analyser och placerar dessutom objektet i en passiv roll som tar emot någonting (kanske från en givmild entreprenör?).
Men om man inte lyckas nå ut eller förklara de bakomliggande analyser som ordet förmedlar så spelar det inte så stor roll. Det var det jag var ute efter ovan. Vi skall givetvis inte ärva ord uppfunna av högern. Tvärt om skall vi vara väldigt klara med vilka ord som tillhör vem.
Det handlar naturligtvis inte om att överta borgerliga begrepp eller en högerretorik. Det vore fruktansvärt. Tvärt om skall vi vara mycket noga med vilka begrepp vi använder och vilka begrepp vi uppfinner. Jag tycker nog att du missförstått min poäng.
Det finns något som jag kallar för trotskistiskt etos, som jag försöker baka ned till de tre punkterna ovan. Det lyfts ofta fram när någon ställer radikala och progressiva politiska krav, om inte märkts med de heliga orden.
Som om realpolitiken blir mer radikal endast för att man benämner den som t.ex. Socialistisk. Det finns många andra begrepp (som vi äger och kontrollerar) vi kan använda för att lyckas "berätta" vår politik på ett bra sätt.
Men det du kallar "trotskistiskt etos" finner jag bara hos Blomqvists ordsökning tillsammans med hans lovord om vänsterpartiets radikalitet. Att det i stort sett bara är termerna som fattas, medan Arbetarmakts kritik faktiskt riktar sig mot innehållet.
